Mitt första virtuella corepass

 
Igår morse drog Rikard med mig till gymmet. Jag bestämde mig för att testa på deras virtuella corepass, eller CX Work som kallas på Nordic Wellness. Och jag gillade det! Även att man tappar den personliga kontakten med tränaren så är det asbra eftersom det är ganska snålt med pass på helger. Nu har de en möjlighet att utöka passtillfällena. 

irreplaceble

 
 
Inget kan någonsin ersätta känslan av att spela basket. Jag har växt upp med basket. Jag har alltid definierat mig som en basketspelare. Jag har lärt känna mina bästa vänner genom basketen. Jag träffade mitt livs kärlek genom basketen. Trots det så har jag varje år, varje säsong alltid sagt "nu så ska jag sluta spela basket" men så har jag aldrig gjort det. Förutom förra säsongen då jag hoppade av i mitten av säsongen pga en skada. Och för att vara ärlig så trodde jag att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka efter det.
 
För jag saknade inte tvånget att träna varje dag. Att prioritera basketen framför allt annat. Att spendera mindre tid med min man än vad jag velat pga tränings-och matchschema. Att alltid säga nej till träffar med vänner pga att man hade träning eller match. Att ha helgerna uppbokade från september till mars. 
 
Denna säsong har jag därför valt att spela i division 2 istället. Mina prioriteringar och förutsättningar är annorlunda. Det är inte basketen framför allt. Det är inte träningar varje dag. Jag måste inte åka till runt hela Sverige för att spela basketmatcher. Och jag trivs så bra med det. Det är inga "måsten" längre. Sedan får vi se när tävlingskänslorna tar över... Det underbara är att det känns som att jag är 14 år igen och mitt enda mission med basketen är att ha kul. 
 

Together again!

Bildinformation: Lena till vänster och Linda (jag) till hger
 
För några veckor sedan så tog jag och tvillingen dessa bilder tillsammans för Brahe Basket. Det är svårt att förstå att det har gått nästan 4 år sedan vi senast spelade tillsammans. Dock så tror vår tränare på filosofin att det är lättast att splitta upp oss två vilket innebär att det är väldigt sällan vi spelar tillsammans, varken på matcher eller träningar.
 
Men det spelar ingen roll för mig för det roligaste är att vi är tillsammans. Det är som att ha sin egna cheerleader fastän att Lena mest säger "spring snabbare", "varför sprang du så slött för", "du kunde faktiskt ha skjutit där", "du borde träna mer" och "du är trög". Kan inte säga att all kritik är konstruktiv utan rather syskonkärlek.