Indescribable pain

Igår klockan 12.10 så hade jag tid för första operationen av fyra i slutfasen. Se här. För att fatta det kort så ska jag i skruva ner ett fäste i käkbenet, ersätta den "saknade benmängden" för att därefter sätta in en skruv. 
 
På det tidigare informationsmötet (se här) så berättade tandläkaren att denna operation inte skulle vara den värsta operationen i "smärtskalan" utan hon påstod då att den värsta smärtan hände i samband med traumat.
 
Hon ljög. Den planerade en timmes operationen tog 2,5 timmar. Bedövningen avtog innan jag hade lämnat tandläkarens rum. Min man fick komma in och hålla mig i handen pga smärtan. Hans blick när han kom in operationssalen... Usch, önskar att han aldrig hade behövt att se mig i det stadiet.
 
Det är som att någon har slagit mig det hårdaste den kan med ett järnrör rakt upp i käften. Smärtan gör så ont att det känns som att jag tappar andan. Jag vill bara ligga ner i fosterställning och gråta mig till sömns. Mina smärtlindrande tabletter och pencillin gör smärtan någorlunda hanterbart stundtals men kombinationen gör även att jag dåsar till då och då.
 
Det enda positiva är att - denna gång så har jag min syster och man som stöttar mig.
 
 

Min vardag de senaste månaderna

Så idag besökte jag tandläkaren för 283823277321991 gången. Nya röntgenbilder var tvungna att tas för att få en bättre bild på "traumat" som de kallar det. Jag fick gå in i ett litet litet rum med ett litet fönster. I rummet så fanns det en maskin, och jag fick ställa mig mitt på maskinen. Halva maskinen roterade kring mig samtidigt som jag var tvungen att stå tvärstilla i mitten.
 
Tandläkaren stod utanför rummet och kollade in genom fönstret under den processen. Tror faktiskt att tandläkaren såg en väldigt förvånad person. Jag har aldrig upplevt något så underligt.
 
Sedan fick jag ytterligare information om operation nr 1. Jag kan ju kort säga att informationen inte var väldigt behaglig vilket gjorde tandläkaren gav mig lugnande medel. Men det bästa (eller det enda positiva) jag fick höra var att allt det jag har fått uppleva tidigare var mycket värre än denna operationen. Vet inte riktigt hur jag ska hantera information i nuläget...
 
Och ni (för övrigt världens snällaste vänner) som försöker pusha mig genom att säga "det kommer vara värt det när du får pengarna för skadan". Nej. Det är inte värt det. Det är verkligen inte värt det. 
 
För det första så får jag inte ens pengar för fysiskt lidande då min dåvarande sportklubb, Brahe, inte har det i sitt kontrakt med försäkringsbolaget (vilket jag absolut inte visste). Utan jag får enbart ersättning för själva skadan. Skadan som i nuläget kostat kring 40 000 kronor.
 
 För det andra så finns det ingen summa i världen som skulle få mig att gå igenom denna process. Detta var det värsta någonsin som har hänt mig och jag önskar att ni aldrig behöver uppleva det.
 
Men tack för att ni försöker stötta mig! 
 

COUNTDOWN

Bildkälla: pinterest
 
Ni förstår inte hur otroligt trött jag är på att må dåligt. Den här j*vla tandprocessen tar så himla mycket på krafterna. Vi är inne på det fjärde året sedan jag skadade mig och jag har exakt 159 dagar/22 veckor/5,7 månader(!!!) kvar innan jag är klar med skiten (och då räknar jag inte ens med antalet läkningsdagar) men som tur är så jag har världens stöttande syster som har "tvingat" iväg mig på en resa. Ledigheten blev godkänd förra veckan och därefter så beställde vi en resa till Krabi i Thailand. 
 
Jag orkar seriöst inte lägga mer energi på att må dåligt. Så nu jävlar så ska jag bara fokusera på positiva saker!