Indescribable pain

Igår klockan 12.10 så hade jag tid för första operationen av fyra i slutfasen. Se här. För att fatta det kort så ska jag i skruva ner ett fäste i käkbenet, ersätta den "saknade benmängden" för att därefter sätta in en skruv. 
 
På det tidigare informationsmötet (se här) så berättade tandläkaren att denna operation inte skulle vara den värsta operationen i "smärtskalan" utan hon påstod då att den värsta smärtan hände i samband med traumat.
 
Hon ljög. Den planerade en timmes operationen tog 2,5 timmar. Bedövningen avtog innan jag hade lämnat tandläkarens rum. Min man fick komma in och hålla mig i handen pga smärtan. Hans blick när han kom in operationssalen... Usch, önskar att han aldrig hade behövt att se mig i det stadiet.
 
Det är som att någon har slagit mig det hårdaste den kan med ett järnrör rakt upp i käften. Smärtan gör så ont att det känns som att jag tappar andan. Jag vill bara ligga ner i fosterställning och gråta mig till sömns. Mina smärtlindrande tabletter och pencillin gör smärtan någorlunda hanterbart stundtals men kombinationen gör även att jag dåsar till då och då.
 
Det enda positiva är att - denna gång så har jag min syster och man som stöttar mig.
 
 

Kommentera här: