Worst kind of pain

För ungefär 4 år sedan så spelade jag sista kvalmatch med Brahe inför division 1. Vi var klara inför divison 1 vilket gjorde att den matchen inte hade så stor betydelse. I de sista minuterna av matchen så fick jag två slag i munnen av en motståndare.
 
Hon postade upp på mig och tyckte att jag stod för nära så hon tryckte upp sin armbåge i min käft. Inte en gång, utan två gånger. Första gången så gick en bit av min framtand av. Andra gången så åkte resterande av framtanden upp i mitt käkben vilket gjorde att en del av käkbenet krossades.
 
Jag började såklart gråta av smärtan och fick hjälp av min vän till akuten. 
 
Efter matchen så firade mitt lag vinsten av kvalet och en av lagkamraternas födelsedag medans jag spenderade tiden på akuten. Tandläkaren på akuten fotograferade och dokumenterade händelsen då den var "speciell" enligt tandläkarens ord. Kände mig så långt ifrån speciell som möjligt. Det var den värsta smärtan någonsin. Jag ringde mina föräldrar som körde hem mig samma dag till Oskarshamn där jag spenderade en vecka gråtandes i sängen av smärta.
 
Efter det fick jag besöka tandläkaren och käkkirurgen ett x antal gånger. Jag kommer faktiskt inte själv ihåg hur många gånger. Det var ett flertal besök i veckan under några månaders tid. Sedan dess har jag stundtals haft ont och nu är jag ÄNTLIGEN på den slutliga processen. 
 
Om allt går som det ska (*keep your fingers crossed*) så kommer denna fyraåriga process äntligen vara slut efter den 20 juli. Slutliga operationen. Samtidigt som jag bävar inför smärtan så känns det skönt att få det gjort. 
 
 
 
 
 

Kommentera här: